det svåraste

Känslor är tankar. Jag vet det.
Jag vet också att det inte är lätt när man är deprimerad. Att minsta småsak blir jobbig, att ord kommer ut på sätt som inte menas. Att tonen blir annorlunda än man vill och att det är svårt att se till andra människor. Jag vet att orken och initiativförmågan blir i stort sett obefintlig. Jag vet, för jag har varit där.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna, tänka, att va fan. Nu när jag äntligen är stabil, mår bra, kan inte allt få vara bra då?
Att leva med någon som är deprimerad är skitjobbigt. Även om vi älskar varandra. Han är fortfarande väldigt bra på att bekräfta mig, ta på mig. Jag tvivlar inte så. Men ibland bara kommer det över mig. Oviljan att umgås med andra än hans närmaste vän, att det i princip bara är jag som tömmer diskmaskin och tar tag i städning. Att mina förslag möts med skeptism och negativ inställning. Stressat, irriterat tonfall när jag frågar något trivialt när han är inne i något i datorn, där han sitter 80% av tiden.
Nu häver jag ur mig. Det låter som att vi inte har det bra och det är inte sant. Jag har heller inga problem att göra saker själv eller med vänner. Fast jag vill ju göra med honom också. Och just nu, jag  drar iväg. Hamnar i nåt slags individuellt mood, som inte heller är bra. Vi sluter oss, pratar inte. Inte om det som skaver.

Men det kanske är så, att jag ska vara i den här situationen nu. Finnas där för någon, som inte mår bra. Använda mina egna erfarenheter, vara den som stöttar den här gången.

Känslor är tankar. Jag kan påverka dem genom att välja att tänka annorlunda. Jag kan välja att tänka att jag ger tillbaka, att det är något fint i det hela. Men ändå säga till när något känns jobbigt. Trots rädsla för att lägga sten på börda.
Öppenhet och ärlighet.
Det svåraste som finns. Men den nödvändigaste.