Surprise!

Det är väl inte så konstigt. Efter att ha fått nytt jobb, sagt upp mig, berättat för kollegor, varit på möte med facket och fortfarande få lite insinuanta pikar från styrelsen om att jag "ställt till det" för dem, så hade det snarare varit konstigt om inte förkylningen, som legat på lur, skulle bryta ut. Naturligtvis har den satt sig i luftrören, för det gör den ju jämt. Så här sitter jag i soffan, tittar på skämstv (Biggest Loser) och flämtar efter luft. Utan ett uns av dåligt samvete för att jag inte är på jobbet.

Det som är allra tråkigast är att jag inte kan träna. Risken är väl att det inte går lika bra på vågen nästa gång, men det är ok. Herregud, jag har ju gått ner massor, lite måste det få plana ut. Och jag sköter maten som jag ska.

J är ute på ärende och ärligt talat är det skönt att vara hemma själv. Jag är ju inte det så ofta. Lite är jag orolig för det, att det ska bli slentrian i att vara hemma tillsammans. För det är ju lite det redan. Vi sitter hemma, han vid datorn, jag i soffan eller i tredje rummet. Vi möts vid måltiderna, framför tv-serier. Jag vet, jag förstår ju hur han mår, varför, och jag klandrar honom inte, men det är jobbigt att se någon man tycker om må dåligt. Och även om jag vet, har varit där själv, så kan jag inte låta bli att bli lite irriterad, lite uppgiven ibland. Vi är fortfarande fysiska, mycket pussar, kramar, ta på varandra, men det leder oftast inte så mycket längre just nu. Han bekräftar mig och jag vet att han älskar mig. Jag bara hoppas och hoppas att han kan få en framgång snart, jobb eller uppdrag, som drar upp honom lite. Önskar att den här sommaren kan få bli en där vi i alla fall gör saker på hemmaplan, även om det inte blir några långväga resor. För visst, jag kan göra saker själv, utan honom, med kompisar, och det gör jag också. Ganska mycket. Men jag vill ju göra saker med honom. Också.