spridda tankar

Vad händer om man blir soffsittare, mer eller mindre i ett år, går upp tio kilo, flyttar och kånkar massa kartonger, är ute och springer två gånger på en vecka, samt går på en timmes yoga?
Svar: man får ryggskott. Tjoho.
Så nu är jag tjock och orörlig. "Det är mitt fel" säger J när jag säger att jag är tjock. "Förlåt"
Och det har han ju rätt i, till viss del. Men nu är det jag som måste ta tag i det. Jag kan ju för sjutton inte ha mina kläder längre. Inte kul alls.
Men ryggskott då, det passar ju inte alls in i planen. Jäkla skit, men bara att vänta ut.

Sommarfest med kören idag. J är på bio med sin kompis och hans nya dejt. Jag hade velat följa med, för jag är så himla nyfiken, men jag valde kören. Helt rätt val, känner jag. Har längtat efter alla, pausen var ju inte helt frivillig från min sida. Mer ett måste för att jag skulle överleva. Så fick jsg skjuts dit och hem, helt perfekt.

Nu regnar det ute. Det ska regna 22 mm där vi ska vara på midsommar. Fantastiskt.

det närmar sig

Hemmet börjar nästan se ut som ett hem. Ett fåtal kartonger och svarta sopsäckar hänger kvar. All förvaring är inte löst, men vi närmar oss. Ena katten har claimat sängen som sin, den andra är lycklig över att ha en soffa som går att krypa under.
Tre veckor kvar till semestern och jag behöver den verkligen. Behöver ladda om, hinna ikapp. Hela det här året har jag liksom legat ett halvt steg efter. Jag har inte hunnit, inte orkat. Slappat till mig. Men nu, snart, ser jag fram emot lugna, oplanerade dagar. Löpturer, massa frukt, yoga. Komma iform, komma ikapp.
Tre veckor kvar.

tankar på tunnelbanan

På tunnelbanan på väg hem. Kämpar rätt hårt för att hålla tillbaka tårar, som jag vet kommer mest av stress och det där vanliga. Självförtroendet. Har just haft möte med styrelsen, mina chefer om man så säger, och det fokuserades ganska mycket på sånt som inte funkat. Det togs inte upp på nåt jobbigt sätt och det var inte heller oväntade eller konstiga saker, med tanke på att det är första året. Mycket av det har jag själv redan tänkt på och har idéer om hur jag kan göra annorlunda, men det är svårt ändå. Bara tanken på att andra suttit och diskuterat mig, vad som inte görs bra. Det är jobbigt.
Samtidigt är det bara ett jobb. Jag vill göra det bra, men det är inte det viktigaste i mitt liv.
Jag tänker att jag ska sätta mig och göra en utvärdering. Plus och minus på det här året, jobbåret alltså, och spara detta i en speciell bok. Sen ska jag göra samma sak vid jul och sedan nästa sommar. Ett halvår i taget. Nu har jag bestämt mig för att ge detta i alla fall ett år till. Det måste jag, det är ju egentligen inte förrän nu jag kan börja jobba ordentligt. Känns det jobbigt nästa år, eller om jag får samma kritik, då får jag ta mig en ordentlig funderare. Men jag tror inte det.

Och jag väljer ju själv. Jag kan låta mig slås ned av detta, eller jag kan ta till mig det jag behöver ta till mig, utvecklas och växa. Bara genom att skriva av mig här känns det bättre och lättare.

Ett plus ett

Pendlar mellan effektivitet, apati och meltdowns, men är ändå så himla lycklig över att äntligen bo med J. Visst är det rörigt och fullt av kartonger, plus att vi inte har någonstans att förvara några kläder (två ynka garderober!), men ändå. Jag trivs.
Katterna verkar också trivas. De smyger runt och testar olika ställen att ligga på. Fönsterkarmar, soffor, sängar, under soffor, under bord.. Måste ju kolla!

Jag vill inte alls jobba imorgon, jag vill bara vara hemma och packa upp.

premiär

Flyttat J's grejer. I tretton timmar. Helt slut och färdig som artist just nu. Om sju timmar ska vi samlas för att gigga ute på Fjäderholmarna, vilket jag egentligen varken har tid eller lust med.
Mina fötter värker, mina händer med. Jag har konstiga blåmärken på underarmarna.
Men nu är jag sambo.

sakramento idioto

Jag kan knappt beskriva med ord hur förbannad jag var igår kväll. Efter att ha tagit bra mycket längre tid på sig ön nödvändigt, vägrat bära upp min garderob och dessutom glömt grejer i den gamla lägenheten (upptäckte jag senare), försöker flyttjävelgubben få mig att betala en tusenlapp mer. Jävla ärkeidiot! Det underlättade ju inte att det enda sättet vi kunde kommunicera var på dålig engelska. Fan vilket rikspucko.
Så dagen avslutades med ilska och tårar. Som tur var kunde faderskapet hjälpa mig att hämta det sista och sen skjutsa ut mig till J. Där skulle jag få thaimat, men såklart var restaurangen stängd av okända orsaker. Såklart. Det var en sån dag.
Det blev pizza istället.
Så nu är magen stor som ett hus och jag vill prutta hela tiden. Inte så kul, men igår kändes det värt det.

Nåväl. Sakerna är på plats i alla fall. Nu är det bara J's grejer kvar.