Checkar ut

Mitt i flytt. Väntar på t-banan som ska ta mig till nya lägenheten. Det är varmt, det är ofta det när jag flyttar. Eller så är minnet selektivt. Flyttgubbarna lär komma fram före mig, för det är fyra minuter tills t-banan går och det tar väl lite drygt fem att köra dit från mitt gamla.
Fy fasen vad med grejer jag har. Allt rymdes inte ens i en lastbil, de får köra en gång till. Men skitsamma. Hittills har det bara gått två timmar, så de jobbar på rätt snabbt ändå.
Om en stund kommer städtanten.
Med tanke på hur slut jag är, så är jag glad att köpte flytthjälp. För om jag är så här slut nu, hur skulle det då bli om jag flyttat allt själv.
Nu kom tuben och nu ringde flyttgubben. Nu flyttar jag, på riktigt.

packpanik

Har lite panik. Måste packa klart, flyttfirman kommer klockan ett på tisdag och mina saker bara förökar sig. Så fort jag tror att ett skåp är tomt kryper det fram grejer ur hörnen. Imorrn skulle vi egentligen gått på konsert, men jag inser att jag får skippa det.
Vad har jag kvar nu då? Några tallrikar, fiskservisen, bestick, husgeråd.. maten i skafferiet.. Just ja, måste ju stänga av kylskåpet också, så frysfacket frostas av! Skruva ner alla hyllor. Alla kläder. Nånstans i det där ska jag betala räkningarna också. I alla fall hyran!

Nu börjar lådorna ta väldigt mycket plats. Jag vet inte riktigt vart jag ska förvara dem, platsen att packa på krymper gradvis.

Kan vi inte bara snabbspola en månad framåt i tiden, så allt detta är klart?

Good enough?

Jag tänker på det här med att känna sig otillräcklig. En känsla jag brottats med så länge jag kan minnas.
Aldrig bra nog. Aldrig helt rätt eller rolig nog, snygg nog. Jag minns hur jag bad om ursäkt i förväg, att jag nog kunde vara lite tråkig, när jag skulle leka med nån kompis. Jag tror det var i mellanstadiet. För att jag mest var van att leka med min bästis, som flyttade nån gång i femman. Jag ville liksom sänka förväntningarna.

Var kommer det ifrån?

Jag minns inte att jag hade jättehöga krav på mig hemifrån, eller att det skälldes speciellt mycket. Jag vet att jag tyckte om att sitta inne och rita och läsa, men att mamma och pappa ville att jag skulle ut och leka. Det introverta gjorde sig påmint redan då.

Sedan dess har jag lärt mig. Jag har lätt att lära känna folk numer (fast nånstans finns alltid rädslan att inte räcka till, att vara tråkig). Jag kan umgås i större sammanhang och verkar nog rätt säker från utsidan. Det syns nog inte att jag får kämpa. Hur mycket energi det tar att umgås med nya människor, vara i stora sammanhang, hur roligt jag än tycker att det är. För det tycker jag. Men jag har lärt mig att jag måste vila efteråt, annars kraschar jag.
Intressant att jag väljer att jobba som chef, där man hela tiden blir granskad och bedömd. Hela tiden kan göra lite mer, lite bättre.

Men vem sa att livet skulle vara lätt? Det vore rätt trist om det inte fanns några utmaningar. Och jag har lärt mig en hel del på vägen. Nu vet jag hur jag ska göra. Jag ska bara göra det också.

rörelse

Sprungit Vårruset med jobbet. Det är sånt vi behöver, helt klart, för det var alldeles toppen. Att det var en ljummen försommarkväll gjorde ju sitt till också, förstås.
Jag är så väldigt mycket mer otränad än vad jag tänkt vara just nu, men när jag börjar springa.. Kroppen blir liksom lycklig. Sen blir den andfådd och trött och undrar vad fan jag håller på med, men mest blir den lycklig. För jag mår ju så bra av sånt här, av att röra på mig. Hjärnan blir liksom genomsköljd och jag får styrsel på kaoset.
Mer sånt.

Allt tar slut, men då börjar nåt nytt

För kanske sista gången sitter jag på min balkong med en kopp kaffe. Jag kommer att sakna den. På nya stället har vi ingen riktig balkong, utan en loggia. Eller året-runt-balkong som den också kallas. Som ett extra rum, med stora fönster, som enligt utsago går att öppna helt. Fast det blir ju ändå ingen balkongkänsla.
Å andra sidan har vi en innergård som man kan ockupera med sin bärbara solstol. Bara nu solen ligger på, men det får jag se imorgon. Imorgon! Vi ska dit och titta på lägenheten kl 12. Nuvarande hyresgäster flyttar ut redan idag, så blir det som jag hoppas får vi nycklar imorgon. Då kan jag börja köra över grejer redan i veckan och skapa lite plats här, för tro mig, det behövs!
Om drygt en vecka är jag sambo, på riktigt. Så väldigt.. Oväntat. Spännande, Overkligt. Intressant. Läskigt. Roligt. Mysigt. Allt och mer därtill.

Obalans

jag känner mig inte bra. Inte sjuk eller så, det har med jobbet att göra. Jag tror att alla tycker att jag är dålig och att jag inte gör mitt jobb bra. Jag känner mig liten och rörig. Det är jävligt svårt att bli chef på ett ställe där den gamla chefen jobbar kvar, ska jag säga er. Särskilt när personen i fråga i princip byggt upp verksamheten i många år och är väldigt auktoritär.
Idag hade vi p-möte och i matpausen var jag tvungen att gå på toa och gråta en skvätt.
Det känns så dumt nu när jag ser det i skrift, för jag vet att jag gjort bra saker. Kanske inte allt jag borde/skulle, men vem bestämmer eg vad som är rätt där? Jag har i alla fall gjort mitt bästa, även om jag haft distraktioner som ny kärlek och vegas. Och nu flytten. Men jag gör mitt bästa, det gör jag. Om det inte är nog, så.. Jag vet inte.
Är ändå väldigt glad för distraktion just ikväll. Mitt mänskliga lyckopiller.

Kaosfunderingar

Det är kaos i min lägenhet. Grejer, flyttkartonger, allt i en enda röra. Och så gick jag precis med i en grupp på FB, som samlar grannarna i nya huset och det skrivs massa om inbrott i postfack och källare. Känns väl sådär. Men å andra sidan är det trevligt att de organiserar sig lite.
Jag vill verkligen flytta ihop, jag längtar. Det känns konstigt att inte sova med honom och det känns naturligt att vara tillsammans, även till vardags. Men det är klart jag funderar. Hur ska det gå. Kommer vi att komma överens. Vart ska alla saker ta vägen? Alla kläder?
Det är nog tur att vi fortfarande är lite nykära.

Tre dagar i rad har jag åkt hemifrån med 5.57-tåget. Jag är med andra ord ganska mör nu. Sitter med en kopp te och med några ostmackor i magen. Imorgon får jag sova ända till klockan kvart i sju. Sovmorgon!

Insikter

På ett yogapass, för första gången på jag vet inte hur länge. När jag sitter där på mattan och twistar mina stela leder, så inser jag att det inte bara är stelhet som hindrar mig. Det sitter nåt i vägen. Plötsligt blev de så tydliga, de där extrakilona som smugit sig på. Kärlekskilona, för att det helt enkelt är jäkligt trist att räkna kalorier när man äter tillsammans med den man är kär i. För att det är svårt att motivera sig att ta den där extra svängen till gymmet, när han väntar hemma i soffan.
Men nu är det nog. Både för att det inte är lika roligt att klä av sig naken när det veckar sig både här och där och för att det sitter ivägen när jag yogar. För att inte tala om att jag inte har råd att köpa nya kläder om jag växer ur de jag har, och det är nära nu.
Dessutom är det, även om gymkortet är svindyrt, billigare än terapi.

Bara i början

Nyduschad, nyinsmord med det sista av krämen, nyrakad under armarna. Ingredienserna till en renskavsgryta väntar i köket. Utom enbär. Fem enbär skulle krossas i grytan. Vart köper man enbär? Inte på Coop i Jakan i alla fall.
Egentligen skulle jag packat idag, men nej. Jag packar i helgen. Packar och målar. Offrar ett heldagsrep, faktiskt. Nån gång ska väl jag göra det med, fast jag känner mig alltid som en svikare.
Fyra dagar kvar på veckan och det känns som att det kommer bli en lång.

Sambo på riktigt

Tre veckor. Tre veckor kvar innan jag blir sambo på riktigt. För första gången i mitt liv. Nästan lite lustigt, 42 år och sambo för första gången. Men så är det. Så var jag ju också singel i drygt tio år innan jag träffade J.
Lägenheten vi fått är en trea och jag vet inte riktgt hur vi ska få plats. Mina saker, hans saker. Katterna. Våra stilar, att få ihop dem till en. Klarar vi flytten så klarar vi allt, tänker jag, som redan är stressad till tårar. Att packa ihop en lägenhet, ett liv. Det är inte så enkelt. Lägenheten på Åsen är jag, mer än någon annan varit. Egentligen mitt första hem, som jag inte varit på väg ifrån, ja förrän nu då.

I alla fall funderar jag på att samla ännu fler vuxenpoäng och anlita flyttfirma den här gången, för pengarna som jag slipper lägga på dubbla hyror. Så skönt att slippa lita till vänners hjälp och goda vilja, så skönt att slippa bära och framförallt, städa. Modern ville komma ner och hjälpa till. Egentligen mest känna sig delaktig, tror jag, för med den dåliga ryggen kan och ska hon nog inte flyttstäda. Så jag sa att hon får komma och hälsa på, när vi kommit mer i ordning.

Livet. Vi hämtade flyttkartonger hos J's kompis häromdagen och jag grät för att det kändes som att J blev sur för att jag missade en avfart. Det blev han inte och han tar mina inbillningar och tårar med ro. Pussar på mig och säger att han älskar mig. Det är fint.

Nu är det jag och katterna i soffan. J är inne i verkstan och sprayar, regnet slår mot rutan utanför. Det är kallt ute, men härinne sitter jag i mysbyxor och kortärmat utan problem. Vi har ätit tacos, jag var utsvulten efter min kvartettinspelning. Jag har dövat en irrationell liten oro från inspelningen med hångel och choklad och snart är det ny vecka.

The things you do

Sitter på armstödet till J's soffa med tidning i håret och väntar på att få skölja ur den. Inomhus är det dammigt, lite kvavt. Ute är det soligt och förmodligen ton av pollen som flyger omkring i luften. Lika bra att stanna inne, med andra ord.
Mitt hår har blivit galet långt. Nästan ända ner till midjan når det nu. Tur jag har J som frivilligt hjälper mig med färgandet. Nu städar han undan på sitt sybord för att laga min röda sko, som gick sönder på genrepet.
Min förkylning känns bättre idag, peppar peppar. Det var helt klart rätt beslut att stanna hemma. Alla sprayer, piller, dekokter och sorbeter jag petar i mig gör väl sitt till också. Ska bara sjunga lite lätt på kören ikväll, bara mjuka upp stämbanden, så ska det nog funka bra på fredag.
Elva minuter kvar. Sen ska håret vara kopparrött.

Det är ju här jag känner mig hemma

Här på blogger. Det klickar inte riktigt med andra bloggverktyg.
Så nu är jag tillbaka här.
Sjuk, just nu. Blir mer än lovligt omhändertagen hemma hos J, som köper Coldzyme och sorbet för fulla muggar. Jag njuter.
Imorgon måste jag hem, tror jag, innan kören. Efter iaf, måste ju packa till Karlstad.
Hur typiskt är det inte att jag blir sjuk just denna vecka? Det är fan psykiskt ändå. Tyvärr sitter psyket just nu i halsen.
Men, jag passar på att ta det oförskämt lugnt, äta sorbet och dricka honungsvatten, så blir det nog bra till fredag. Det löser sig!