lördag 14 april 2018

livstecken

Det är sol ute! Sol och varmt och vart sitter jag? Inne i soffan, med begynnande förkylning. Grattis till mig! Nå, jag hoppas och tror att jag kan vila bort den.
Vår lägenhet är stökig. Den är det nästan jämt, i alla fall full med katthår. Jag bryr mig inte så väldigt, men egentligen skulle jag vilja ha det mer städat. Jag är inte beredd att ta mig tiden, dock, så då får jag väl gilla läget. J har högre tröskel än jag då det gäller stök och hår.
På jobbet går det bra. Eller okej, får man väl säga. Ena dagen upp, andra ner. Så många människor som har svårt att samarbeta, ibland känner jag mig som en förälder som ska medla mellan barn. "Hen menade nog inte så när hen sa det, hen menade kanske såhär." " Du kanske skulle försöka fråga genom varför hen sa så?" Osv. Vuxna människor.
Lyckas ändå hålla mig hyfsat över ytan med mående, trots att jag gör missar och fel lite nu som då.
Hemma är det bra. Känns lite rensat nu, sen senaste pratet. Vi försöker nog förstå varandra mer bägge två. Fast vardag, det är trist. Gå och lägga sig tidigt, vara trött, inte orka ha sex.. Tur att vi kramas och pussas mycket i alla fall.

söndag 18 mars 2018

gott så

Livet är ändå rätt bra.
Drack vin igår. Tre glas. Blev salongs och vaknade med huvudvärk.
J följde med på middag, trots ångest, och hade till och med ganska trevligt. Vilket jag såklart trodde och hoppades på. Så, vi är okej. Bättre än okej, bra, faktiskt.
Idag ska jag springa, laga mat och förbereda mig för årets mest späckade vecka.

torsdag 15 mars 2018

droppen

Sen rann det över ändå. Trots rätt dosering.
För jag förstår att han fortfarande känner av det senaste jobbiga året. Jag förstår att han har en ålderskris, att han känner att han inte gjort något bestående i livet. Jag förstår att det gör att det är jobbigt att prestera socialt. Jag förstår att han vill ha ett syfte med en resa, inte bara åka iväg för att det är kul att åka till nåt nytt ställe. Jag är så jäkla förstående så jag kräks!
Så när han sa att han fick ångest av att tänka på middagen vi ska på på lördag, med mina vänner, så rann det över. Jag blev stel och kall. Kände att jag måste säga något nu. Annars kommer det att växa, frodas och ta över hela mig.
Så jag sa. Berättade att jag kände att vi inte gör något, kommer jag med idéer möts de av skepticism, att om vi gör något är det sällan bara vi två och tyckte han det var tråkigt att göra saker med mig? Att jag känner mig bortprioriterad och tagen för given. Och han sa att det absolut inte är så, att han är dålig på att komma på saker att göra och att han vill ha ett syfte med sånt han gör, men att det inte betyder att vi inte kan göra saker jag vill också. Att han älskar mig, men att det är så sjukt jobbigt med människor han inte känner, att det blir sån press. Fast det betyder inte heller att vi inte kan träffa dem.

Jag vet inte om vi egentligen kom så långt, men jag fick i alla fall ur mig nåt som annars hade legat och svartnat och ruttnat.

måndag 5 mars 2018

Eller inte

Eller så upptäcker man nån timme senare att man feldoserat Venlafaxinet i två dagar och bara tagit halva doser. Plötsligt blir gråtattacker och ångest väldigt förståeliga.
Det hade i alla fall det fina med sig att J faktiskt kommit med lite input om vad man kan göra på olika ställen, om vi skulle åka dit. Känns väldigt bra.

söndag 4 mars 2018

Kris?

Det här med att vara olika. Det funkar väl okej, men ibland blir det bara fel. Eller så är jag inne i nån slags två och ett halvt-årskris. Jag vet inte. Men jag upplever att jag tas lite för given. Att det inte är så viktigt att boka in saker, bara han och jag. Ska det göras saker så är det alltid tillsammans med kompisen och hans tjej. De är trevliga, inget fel på dem direkt, men jämt? Det är klart att jag frågar mig om han inte vill göra saker bara vi. Att jag undrar varför han i princip aldrig vill göra nånting som jag föreslår, inklusive att åka bort nånstans nån weekend. Det måste finnas ett mål enligt honom, ett syfte, men vad hände med att göra saker för varandra? Att göra den man tycker om glad? Okej om han inte gillar mina förslag, men kom med något själv kanske?
Jo, jag kan resa själv eller med vänner. Jag ska det, i sommar, åka iväg på en utbildningsresa. Jag kan gå på grejer själv också, men jag vill ju göra saker med honom. Att bara sitta hemma, det är.. Det är mysigt det med, men inte bara!
I alla fall kunde jag inte prata om det här idag. HSP'n var vild och galen och tårarna rann för allt och inget och jag orkar inte gråta jämt när jag ska prata om saker. Jag väntar tills jag är stabilare. Så jag gick till gymet och gjorde mitt sista springpass för veckan och sedan köpte jag choklad. Hit med lite endorfiner! Nu känns det bättre. Med gråten, den har stillat sig. Däremot funderar jag fortfarande över det andra.

söndag 18 februari 2018

acceptans

Jag har lärt mig acceptera att jag är trött i februari. Att jag mer eller mindre går i ide och inte orkar mer än att jobba och sjunga. Det får vara ok att tillbringa större delen av helgen i soffan. Jag har släppt stressen över att "alla andra" går på utställningar, konserter, teater, sammankomster.. det finns kvar i mars, när jag har kravlat mig ut ur min vinterdvala.
Min sambo är lite likadan, fast ännu mer. Vi bara är, här hemma. Han vid datorn, jag i soffan. En smekning, när vi går förbi varandra, en kyss lite då och då. Ibland tar det oss vidare till sovrummet.
Vi trivs bra med bara varandet.
Men snart. När ljuset kommer, med hopp om våren, så vill jag ta mig ut. Kolla in de där utställningarna och konserterna. Äta frukost på café, planera in dejtkvällar på andra ställen än i soffan.

söndag 4 februari 2018

träning

Helg igen. En dag i soffan, en dag på gymmet. Söndagsyoga. Det är olika yogis, de är två som delar på söndagarna. Hon, som var förra söndagen, gillar jag bättre än denna. Dagens yogi vill jag knappt ens kalla yogi. Hon kändes mer som en gymnastiklärare, som lärt sig lite om yoga. Det var väldigt oyogiskt, hon nämnde knappt positionerna vid deras rätta namn. Dessutom hade hon en nervös röst. Röst är viktigt i min bok. Först blev jag lite irriterad, men sen bestämde jag mig att jag var där för min egen skull och minsann skulle njuta av att röra på min kropp och då kändes det bättre.
Veckan som kommer ska jag påbörja träningen inför halvmaraton i september. Det finns några andra lopp som också lockar, men de är som mest på en mil. Jag tror det blir ett 5 km, 3 millopp och så avsluta med halvmaran. Känns görbart.